nu kommer jag spärra denna bloggen. jag vill veta vilka som läser sen när vi är på sjukhuset för då kommer jag nog vilja blogga både dagbok och lägga upp bilder vilket jag helst inte vill göra annars.
skriv gärna ett hej då ni hittar hit så jag ser vilka som är med.
27 dagar kvar. massor med tankar som stormar min skalle men för tillfället lägger sig något slags lugn. falskt? samtidigt plågas jag av hjärtklappning och sömnsvårigheter.
paniken stegras något de gånger jag bläddrar i en almanacka och inser att det inte är många blad kvar till det där datumet. då har jag redan bläddrat förbi min födelsedag. den lixom försvann – i år igen. inte nåt att fira. livet kom emellan.
vi har meddelat våra närmaste vad som kommer ske. vi har även berättat enkelt för daniel. att vi ska bo hos doktorn några nätter, sova där och ha med dator osv. doktorn ska dessutom laga på nacken…
”vadå? har jag ont i nacken?” säger han och tittar undrande på mattias…
det är ju då man ska laga. när nåt är trasigt och gör ont. inte bara laga.
vi har aldrig sagt till daniel att han är annorlunda på nåt sätt. det skulle inte hjälpa.
mycket av det praktiska är löst inför detta. nu är det bara resten kvar.
jag är en hönsmamma ut i fingertopparna i normala fall “spring inte så ni ramlar, gå försiktigt i trappan, hoppa inte där, ramla inte ur soffan..” gör allt i min makt för att skydda mina barn och nu är det jag som orsakar detta.
de var 2 i magen först. då den “andra” försvann skedde det som gjorde detta med Daniel också och det är så skönt att kunna tänka att han blev i alla fall kvar därinne och har kommit till oss. mitt lilla MIRAKEL. den finaste killen som finns. vad vi än måste gå igenom.
Ja, 40 dagar (ca) är det kvar till vad som just nu känns som den dagen som kommer bli den värsta i mitt liv. Som det känns nu. Har haft dåliga och säkert upplevt sämre saker men just nu är detta min ont-i-magen-dag nr 1.
i måndags ringde de från Akademiska. En mycket trevlig tjej som meddelade på ett galet professionellt sätt att det är dax att operera min sons nacke. Det var som att ställa sig i en dusch och spola iskallt vatten över kroppen, det rann på en ishinna på hela kroppen och jag svarade helt ärligt att det samtalet var inte nåt jag önskat.
Men. Det handlar inte om mig, inte om mina känslor eller rädslor eller hur mycket hönsmamma jag kan vara. Det handlar om min son – om hans framtid och hälsa för resten av livet. Han mår bra, han klarar sig fint – just nu. Hur det ser ut om några år kan man inte svara på nu men blir det värre då är det inte lika lätt att göra nåt åt som att göra försöket nu med att förebygga framtida kraftiga besvär.
I min naiva verklighet trodde jag att vi skulle slippa denna operation nu. Man hör det man vill när man är i den situationen och sitter och lyssnar på en läkare och besked nr 1 var att OM operationen var nödvändig skulle den göras i september eller senast då Daniel fyller 5 – han har redan fyllt 5 och september var förr en dag. Men nu är det tydligen dax.
FAN FAN FAN. Men så ser man sådär normal ut utåt, ler, pratar väder, säger att man mår bra… Men att man slits i bitar invändigt, kippar efter andan, drömmer mardrömmar och har svårt att fungera normalt – det är säkrast att hålla för sig själv…
Skall skriva mer om vad som ligger framför oss sen. Kommer nog behöva skriva av mig massor. Satt igår och läste tillbaks i tiden på sånt vi gått igenom och känslan lyser igenom. Man mådde inte direkt bra då heller. Man blir inte heller van.
Skär i mig istället? Stick nålar i mig! Låt mina barn bara växa upp med att allt är härligt… tur att man har världens bästa barn. Jag längtar så fruktansvärt mycket tills den dagen är över – och kanske en vecka till längre fram då även läktiden passerats.
Men jag gissar snarare att dagarna kommer vara årslånga…
