27 dagar kvar. massor med tankar som stormar min skalle men för tillfället lägger sig något slags lugn. falskt? samtidigt plågas jag av hjärtklappning och sömnsvårigheter.
paniken stegras något de gånger jag bläddrar i en almanacka och inser att det inte är många blad kvar till det där datumet. då har jag redan bläddrat förbi min födelsedag. den lixom försvann – i år igen. inte nåt att fira. livet kom emellan.
vi har meddelat våra närmaste vad som kommer ske. vi har även berättat enkelt för daniel. att vi ska bo hos doktorn några nätter, sova där och ha med dator osv. doktorn ska dessutom laga på nacken…
”vadå? har jag ont i nacken?” säger han och tittar undrande på mattias…
det är ju då man ska laga. när nåt är trasigt och gör ont. inte bara laga.
vi har aldrig sagt till daniel att han är annorlunda på nåt sätt. det skulle inte hjälpa.
mycket av det praktiska är löst inför detta. nu är det bara resten kvar.
jag är en hönsmamma ut i fingertopparna i normala fall “spring inte så ni ramlar, gå försiktigt i trappan, hoppa inte där, ramla inte ur soffan..” gör allt i min makt för att skydda mina barn och nu är det jag som orsakar detta.
de var 2 i magen först. då den “andra” försvann skedde det som gjorde detta med Daniel också och det är så skönt att kunna tänka att han blev i alla fall kvar därinne och har kommit till oss. mitt lilla MIRAKEL. den finaste killen som finns. vad vi än måste gå igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar