nu kommer jag spärra denna bloggen. jag vill veta vilka som läser sen när vi är på sjukhuset för då kommer jag nog vilja blogga både dagbok och lägga upp bilder vilket jag helst inte vill göra annars.
skriv gärna ett hej då ni hittar hit så jag ser vilka som är med.
27 dagar kvar. massor med tankar som stormar min skalle men för tillfället lägger sig något slags lugn. falskt? samtidigt plågas jag av hjärtklappning och sömnsvårigheter.
paniken stegras något de gånger jag bläddrar i en almanacka och inser att det inte är många blad kvar till det där datumet. då har jag redan bläddrat förbi min födelsedag. den lixom försvann – i år igen. inte nåt att fira. livet kom emellan.
vi har meddelat våra närmaste vad som kommer ske. vi har även berättat enkelt för daniel. att vi ska bo hos doktorn några nätter, sova där och ha med dator osv. doktorn ska dessutom laga på nacken…
”vadå? har jag ont i nacken?” säger han och tittar undrande på mattias…
det är ju då man ska laga. när nåt är trasigt och gör ont. inte bara laga.
vi har aldrig sagt till daniel att han är annorlunda på nåt sätt. det skulle inte hjälpa.
mycket av det praktiska är löst inför detta. nu är det bara resten kvar.
jag är en hönsmamma ut i fingertopparna i normala fall “spring inte så ni ramlar, gå försiktigt i trappan, hoppa inte där, ramla inte ur soffan..” gör allt i min makt för att skydda mina barn och nu är det jag som orsakar detta.
de var 2 i magen först. då den “andra” försvann skedde det som gjorde detta med Daniel också och det är så skönt att kunna tänka att han blev i alla fall kvar därinne och har kommit till oss. mitt lilla MIRAKEL. den finaste killen som finns. vad vi än måste gå igenom.
Ja, 40 dagar (ca) är det kvar till vad som just nu känns som den dagen som kommer bli den värsta i mitt liv. Som det känns nu. Har haft dåliga och säkert upplevt sämre saker men just nu är detta min ont-i-magen-dag nr 1.
i måndags ringde de från Akademiska. En mycket trevlig tjej som meddelade på ett galet professionellt sätt att det är dax att operera min sons nacke. Det var som att ställa sig i en dusch och spola iskallt vatten över kroppen, det rann på en ishinna på hela kroppen och jag svarade helt ärligt att det samtalet var inte nåt jag önskat.
Men. Det handlar inte om mig, inte om mina känslor eller rädslor eller hur mycket hönsmamma jag kan vara. Det handlar om min son – om hans framtid och hälsa för resten av livet. Han mår bra, han klarar sig fint – just nu. Hur det ser ut om några år kan man inte svara på nu men blir det värre då är det inte lika lätt att göra nåt åt som att göra försöket nu med att förebygga framtida kraftiga besvär.
I min naiva verklighet trodde jag att vi skulle slippa denna operation nu. Man hör det man vill när man är i den situationen och sitter och lyssnar på en läkare och besked nr 1 var att OM operationen var nödvändig skulle den göras i september eller senast då Daniel fyller 5 – han har redan fyllt 5 och september var förr en dag. Men nu är det tydligen dax.
FAN FAN FAN. Men så ser man sådär normal ut utåt, ler, pratar väder, säger att man mår bra… Men att man slits i bitar invändigt, kippar efter andan, drömmer mardrömmar och har svårt att fungera normalt – det är säkrast att hålla för sig själv…
Skall skriva mer om vad som ligger framför oss sen. Kommer nog behöva skriva av mig massor. Satt igår och läste tillbaks i tiden på sånt vi gått igenom och känslan lyser igenom. Man mådde inte direkt bra då heller. Man blir inte heller van.
Skär i mig istället? Stick nålar i mig! Låt mina barn bara växa upp med att allt är härligt… tur att man har världens bästa barn. Jag längtar så fruktansvärt mycket tills den dagen är över – och kanske en vecka till längre fram då även läktiden passerats.
Men jag gissar snarare att dagarna kommer vara årslånga…
I helgen började D klia ögat. Hans öga kliar typ alltid. Kliar dessutom väldigt mycket.
Då han börjar klia så blir det en ond cirkel men denna gången blev han även snorig och hes. Innan vi märkte att det kom mer än just kli så var vi på middag hos bekanta och han gnuggade sig i ögonen så han såg ut som en mindre levande person till slut.
På söndagen så vaknade han förkyld och i går bestämde vi således att stanna hemma för att krya på honom. Då M gick upp för att göra sig i ordning sov båda barnen djupt vilket avgjorde att även S fick stanna hemma. Barnen sov till 8 nästan och så gjorde jag frukost till dem medan jag städade köket. Kokade ägg, gjorde te/choklad efter önskan och sen åt vi oss mätta.
Förmiddagen spenderades med blandning av lek och tv-tittande. Jag har kastat mig på en internettjänst där man betalar en summa per månad och får utnyttja filmarkivet fritt som jag uppfattat det. Det fanns mycket där för kidsen att se på.
Lite fruktstund och sedan vid 12 blev det lunch. Makaroner och köttbullar. Mer mys i soffan.
Jag tvättade och hängde/tumlade 3 maskiner. Jag diskade 2 maskiner. Golvet i köket blev dammsuget. Barnen var nöjda. Sedan lekte de snällt med varandra tills maken kom hem.
Jag packade in kläderna i garderoben och sedan lagade jag mat. Jo – JAG lagade mat. För dem som inte känner mig kan jag meddela att det händer kanske 3 gånger per år att jag har stått för matlagningen. Då räknar jag inte när man slänger ihop korv och makaroner osv. Jag gjorde köttfärslimpa, skalade och kokade potatis, kokade morötter, dukade men fuskade med såsen och tog fram en fryst bytta med sås från ett tidigare tillfälle. Det blev gott!!
Bortstädat och klart så sydde jag en kjol till min dotter som hon efter provning bara vägrade ta av sig. Så var det lite mer lek, en fika och sen natti natti.
Rätt nöjd med min VAB-dag. Den blev galet effektiv. D mådde så bra så han sa själv att han var nog inte minsta sjuk längre. Med andra ord är alla på sina respektive vardagsplatser idag – vuxna på jobb och barn på dagis.
Ett par bilder till från i lördags.
Först mammorna och sedan döttrarna.
jobbelijobbar. allt jag kan faktiskt. vilan under jul och nyår har gjort gott och jag har massor att göra och får faktiskt även massor gjort. det är ett nytt flow som går kanon. jag är ändå galet trött. sov lite mindre än 4 timmar TOTALT i natt. först hostade sofie, sen hostade jag, sen sov jag lite, och så hostade jag igen och så ringde klockan 5.50 och jag var typ DÖD.
första dagen på dagis (jovikallardetdagisochinteförskolan) efter julledigt idag för barnen. första dagen ever för min lilla dotter på avdelning för större barn. hade försökt packa med mig allt som kunde tänkas behövas. åkte i några centimeter nysnö till dagis och maken lämnade in sonen på hans avdelning, sofie o jag gick in på hennes. allt nytt.
dottern har vart där på överinskolning förra året men jag hann aldrig dit mellan sjukhusbesök, försök att sköta ett jobb osv. vi såg oss omkring. morsade på fröknarna (jovikallardetfröknarintepedagoger). rabblade ur mig på 3 minuter vad sofie är för typ, angående blöja/toa, sova/inte sova, hämta/lämna osv…
sen vinkade vi och jag åkte till jobbet. gick bra. bättre än väntat.
jobbet går som sagt oxå bra. allt känns annorlunda. undrar varför.
har hänt mkt, kollegor som slutat osv så kanske det. i 9,5 år har jag vart här nu. med avbrott för perioderna hemma med mina små älsklingar – som säkert uppgår till en sammanlagd tid av 3 år med mina sjukskrivningar och allt. men för 9,5 år sedan började jag här. vi fick besked idag om mer ändringar.
min “att-göra-lista” är lång. både på kontoret och i hemmet. jag vill, vill, vill och vill.
så mkt. jag har bilder framför mig hur saker ska se ut. i framtiden. snart.
jag har bestämt mig för att inte stressa om saker. hur går det? man får se.
jag är rädd för vad som kan hända. rädd att inte få må bra. rädd att inte klara av det jag vill. lättare att nå mål om man sätter dem lågt. problemet är bara att när man sätter mål lågt så skulle det ju bli så lite gjort om man inte hann mer. har ni sett på “arga snickaren”? när han den där som ska va arg går runt och förklarar för folk hur lång tid saker faktiskt kommer ta att få iordning huset. 10 år… 10 år kommer det ta för er… vem sjutton vill tänka så – då kan man ju lika gärna ge upp och sluta? man vill väl ha det mesta gjort så snabbt som möjligt och då är väl 10 år så oaktuellt som nåt kan bli? men vill man orka/mäkta med så får man ta det på den nivån. allt som är till det bättre sen är ju bara ett +.
planerna är fler än att-göra-punkterna. planer och planer – drömmar kanske jag skall nämna dem som. jag har tankar på inredning, städning, saker att sy, motion, saker att göra osv. samma på jobbet – sånt jag önskar få gjort, hur det skall se ut när det är klart och hur bra allt skall skötas. för att komma dit kan jag tänka mig att hela 2013 behövs. den som lever får se. mina ambitioner är höga och min inspiration är på topp. återstår att se hur länge bara ;-)
i morgon fyller min lilla-plutt-son 5 år. FEM galna år har gått. dem kan vi skriva om i morgon kanske? ha det – nu ska jag jobba.
